Jag, Eva och min man Bosse bor i Kristinehamn i Värmland. Det ligger vid Vänerns norra strand ca: 4 mil öster om Karlstad. Vi har tre barn men bara den minsta, född -91, bor hemma.
Vi bor i ett villaområde med skogen bakom huset och massor med härliga promenadvägar med både skog, landet och innerstaden inom gångavstånd.
Jag köpte min första hund 1967, det var en vit dvärgpudelhane och sedan dess har jag alltid haft hund. Bosse hade ett gäng undulater när han var ung och hundar kom in i hans liv tillsammans med mig. Sedan har vi hunnit med hundar, katter, marsvin, kaniner, råttor, akvariefiskar, häst m.m. Bosse har tävlat agility i många år och varit agilityansvarig i Kristinehamns Brukshundsklubb sedan 1994, ordförande i Kristinehamns Brukshundsklubb sedan 1998 och distriktsansvarig för agility i Värmland-Dals distrikt sedan flera år. Är också agilityinstruktör. Själv har jag mest ställt ut men också provat på lydnad, agility, viltspår m.m. Har anordnat SKBK´s rasspecial och klubbmästerskap i lydnad och agility några gånger. Vi har även haft några bedlingtonträffar här i Kristinehamn.
Varför valde vi just bedlingtonterrier?
Egentligen vet jag inte riktigt varför, men jag fastnade för dem någon gång på 70-talet. Jag läste någon raspresentation någonstans och kände att det här vore något för oss. Några år senare såg jag ett TV-program med Kerstin Dellert och hon hade hundarna med i programmet och då var man ju helt såld. Det var ju inte Bosse kan jag säga. Han tyckte att de såg ganska gräsliga ut.
Efter flera år med dvärgpudel, långhårig collie, sheltie och pudlar igen så blev det då dags att göra slag i saken. Jag hade väl tröttat ut Bosse med mitt bedlingtonprat så han kapitulerade motvilligt.
Hösten 1994 ringde jag upp Ann-Marie Byberg, kennel Isotop´s, och fick tips om en terrierutställning med många bedlington anmälda. Självklart åkte jag dit och blev helt betagen. Vilken mysig ras! Jag kommer ihåg att jag fick en blå Isotop´s tik i knät som var så mysig och skulle bitas i näsan. Och, inte att förglömma, Velvety Love Me Tender ”Flisan”. En härlig, sandfärgad tik. Då bestämde jag att jag skulle ha en sandfärgad tik.
Det dröjde ändå över ett år innan vi kom till skott. Vi hade en kull dvärgpudlar och Bosse tyckte nog att vi kunde hålla oss till pudlarna men jag kunde inte glömma det där med en sandfärgad bedlingtontik.
Strax för jul 1995 ringde jag Ann-Marie och hörde mig för om det fanns någon bra sandfärgad tikvalp någonstans till utställning och ev. avel. Då visade det sig att hennes dotter Eva, kennel Toolbox, hade haft sin första kull och från den hade hon fått tillbaka en sandfärgad tikvalp.
Tiken var Toolbox Lycko Stjärna ”Quiza”. Hon var nästan 5 månader. Mellan jul och nyår åkte Bosse och jag och hälsade på familjen Byberg. Det var jättetrevligt och så fanns ju en massa härliga hundar där. Självklart hade vi med oss Quiza hem. Det kändes som att det var meningen att just hon skulle flytta till oss.
På vägen hem vet jag att jag sa till Bosse: Tänk Bosse, vi har äntligen köpt en bedlington! Det kändes riktigt overkligt att det hade blivit av till slut.
Quiza fann sig snabbt tillrätta i vår pudelflock. Hon kändes helt rätt för oss. Full av bus, framåt, nyfiken, glad och med på allt.
Vi åkte på en del utställningar och det gick riktigt bra för det mesta. Jag kämpade på med att försöka lära mig klippa någorlunda.
Våren 1998 tog vi vår första kull. Det var jättekul och även om vi nu har haft flera kullar under åren så är det ett lika stort under varje gång det föds en ny kull.
T.o.m. 2007 har vi haft 14 bedlingtonkullar, sammanlagt 48 valpar.
25 av dessa är utställda på officiell utställning. Alla har fått minst 1:a pris.
Av dessa har 4 st fått Hp, 4 st har fått Ck, 8 st har fått ett eller flera cert och 6 st har blivit utställningschampion.
Vi har också fått Hp på våra olika uppfödargrupper under åren.
Några har tävlat aglility med blandat resultat.
Vad använder vi våra hundar till?
Främst är våra hundar trevliga familjemedlemmar. De ligger och breder ut sig i soffor, sängar och överallt. Man får vara glad att man själv får plats någonstans. För min del har det mest blivit utställningar men vi har provat på lite alltmöjligt under åren. Bl.a. lydnad, viltspår, lure-courcing m.m. Bosse har mest tävlat agility. Han har tävlat både med pudlar och bedlington sedan 1993.
Vi försöker aktivera våra hundar på olika sätt.
Vi får inte glömma att en bedlington är en terrier och den tycker om att jobba.
Hur har vi det med pälsvården?
Visst är det en del jobb att hålla sin bedlington i fräsch utställningsfrisyr. Det gäller att inte låta pälsen växa sig för lång och tova ihop. En tovig bedlington är en styggelse, då är det mycket snyggare att ha den kortklippt och lättskött.
Man bör borsta igenom pälsen noga en gång i veckan. Ska man ställa ut bör man klippa pälsen minst var 6:e vecka. Man bör också bada och föna igenom pälsen några gånger mellan klippningarna.
Själv klipper jag ner hundar som inte ställs ut. Vi är ju mycket ute i skog och mark med hundarna. Då kan det bli en del som fastnar i pälsen så de hundarna som inte ställs ut håller jag ganska kortklippt på både kropp och ben.
Huvudet klipps också ganska kort, det är bra även när man kör agility, det är ju bra om hunden ser hindren annars kan den göra sig illa. På en hund med utställningspäls sätter vi en liten pudelsnodd mellan ögonen så lägger sig inte pälsen för ögonen.
Hur är det att äga bedlingtonterrier?
För oss blev det verkligen som vi (jag) hade tänkt oss. En härlig, rolig hund att leva med. Lagom mycket hund i lagom storlek. Massor av fart när det behövs och de kan koppla av när det är dags för det. För det mesta lugna inne och full fart ute. De har väldigt roligt med varandra och har man skaffat en bedlington blir det ofta en till.
De är vänliga, har humor, är lätta att ha med överallt och älskar att vara med överallt. Finner sig snabbt tillrätta. De flesta älskar att åka bil. Som med alla raser så ska man inte köpa en bedlington om man jobbar hela dagarna. Då får man antingen avstå från att skaffa hund eller ordna dagmatte/husse eller ha sin hund på hunddagis.
